Oj. 
Mitt i allting som händer i mitt liv just nu hade jag tid att pausa en stund och då fann jag bloggen igen. Den väcker så mycket minnen och har på riktigt varit bortglömd. 
Just idag är jag ledig och sitter just nu och dricker varm chocklad, i vanligafall jobbar jag på en skola och har en 5:te klass. Otroligt givande. Man är på helspänn nästan hela tiden och behöver sträcka hela sitt medvetande till universums mitt och finna olika svar. Fantastiskt jobb men väldigt underskattat. 

Jag har försökt pilla lite med bloggen idag och försökt fixa till utseendet, tyvärr utan resultat. 
Skrivandet lockar mig mer och mer och jag har under dagen funderat på om jag ska ta upp bloggen igen. Men det hade varit så fantastiskt kul att börja på ett nytt blad, att ha en hel ny blogg. Men då kommer frågor som att, ska jag ha kvar denna bloggen då? jag gillar detta bloggnamnet, hur löser jag det? Alla mina gamla inlägg är roliga att läsa? Ska jag starta en blogg som anonym? Vad skiver man i så fall?

Jag har verkligen slappat hela dagen, det har varit fint väder men mycket kallt ( -9 grader), nu har även jag lite ledigt. 
Jag ska strax gå och fixa mig för att träffa min kusin en stund (som händer väldigt ofta.. hela tiden..) 

 

Jag känner mig oklar, är det en förändring påväg? Kanske är jag lite annourlunda nästa gång.. mycket känns oklart. 

Ni vet när livet gör en fullständig törn och man varken ser eller vet vad det är som håller på att hända, efteråt står man med näsan pekandes åt ett helt annat håll. 
Det var det som hände mig, jag försöker anpassa mig till det nya. Trevandes fram i mörkret, klättrandes upp ur en grop såg jag ljuset en bit bort, men kunde inte för en sekund tänka mig vad det ljuset innebar. Svagare band knäcktes och starkare band stärktes, jag såg min omgivning på riktigt och Oj! - vad vacker den var. 

Insperation: Crosses - José Gonzáles

Nu har det gått ytterligare ett tag till sedan jag skrev. Ja det har ju hänt en hel del, det har varit jul&nyår, jag har fyllt 19år och haft körkort i 1år. Mitt förra inlägg var väldigt dramatiskt till skillnad mot vad det nu kommer bli.

 

Jag har givetvis funderat under denna tiden vad jag ska göra med bloggen..

Ska jag lägga ner den helt och hållet? eller sluta skriva och ha den kvar? ska jag använda den som en blogg som jag har på båtarna?

Jag har redan berättat för er ungefär hur det går till på båtarna, ni har fått följa mitt liv och jag har växt väldigt mycket genom bloggen. Den har lixom funnits här under vått och tort. Hela mitt liv finns utprintat här.

Jag har nog ingen torka mer utan det är nog så att jag har "växt ifrån" det här med bloggandet.

 

Jag kommer lägga ner skrivandet, för nu. Jag kommer ha bloggen öppen (för mig själv) och er!

Det är ju dags att gå vidare med sitt egna liv också, just nu står jag i det man kallar i filmvärlden för "point of no return". Jag börjar inse vad som är viktigt här i livet och vad man behöver prioritera för att må bra.

 

Jag kanske lägger in bilder på nya tattoos senare, eller på mina somriga-sommarben (från något mysiskt ställe) eller den där fina havsbilden från olofsbo. Men det kommer nog inte bli mer skriv-bloggande.

Tack för att ni har läst om mitt liv (både till sjöss och här hemma). inte minst tack för alla kommentarer och skratt. tack alla som har "med"verkat (till mitt liv mest då kanske).

 

Hej!

Jag ska berätta om min bästa vän. Hon är 18år, född i Borås. Hon kommer från Kristineberg, men bor på Hedvigsborg. Därför ser jag henne som en Hedvigsborgare, men hon ser nog sig själv som en Kristinebergare. Hon är livlig, galen och vild. Men kan också vara seriös. Hon är målmedveten, kreativ och en väldigt bra lyssnare. Hon är förstående och rättvis. Hon tänker först på andra och sedan på sig själv.  Hon är stark som attan, då menar jag inte fysiskt utan psykiskt. Hon är också en väldigt karismatisk person. Jag lovar dig att efter att du har träffat henne, så kommer du inte gå därifrån med något negativt att säga. Hon har bruna ögon som lixom förtrollar en. Fantastik kropp. Älskar POLITIK, diskussioner och djupa samtal. Tänk på att vad du än gör, bråka INTE med denna tjejen. Hon kan ta mycket och dessutom kan hon vara din värsta fiende. Men glöm inte att hon har ett stort hjärta och betyder du mycket för henne kommer hon aldrig vara din fiende. Bara vilja dig väl.  Ibland kan jag stanna upp och bara titta på henne, då frågar hon vad det är. ”Jag tycker bara att det känns så otroligt att du är min bästa vän, att du vet allt om mig”.  Jag är så stolt över dig, min vän.

 

Hon växte upp på Kristineberg och gick på Kristinebergsskolan.  Därefter började hon som tonåring på Daltorpskolan. Hon flyttade från en fin lägenhet med sin familj till ett stort fint hus på Hedvigsborg. Jag har vetat vem hon har varit tidigare, men vi träffades och började umgås på riktigt i slutet av 9an, våren 2011. Vi har gjort helt galna grejer tillsammans. Vi har fixat överraskningsfester, åkt utomlands, druckit, pussats, krockat med en bil.  Hon och hennes familj är helt fantastiska. De bjöd in mig till sitt hem, inte som en gäst utan som en familjemedlem.  Första gången jag var hemma hos familjen Joldzic minns jag att jag knackade på deras dörr, nu går jag bara rätt in. ”hej , jag är hemma” –stuket.

 

Men så, hösten 2013. Hände det ofattbara. Hennes värld stannade upp, hennes älskade pappa hade gått bort.  Klockan är 23.48 den 2 oktober får jag ett sms (vi, eftersom att vi är 5 tjejer som har en gruppchatt).  ”min pappa gick bort inatt” orden rullade runt i huvudet och jag tänkte först ”det här är ett skämt”. Jag ringde upp henne och kunde inte andas det enda jag sa var hennes namn. Flera gånger. Hon var tvungen att lägga på eftersom att hon fortfarande var på sjukhuset och hon hade inte ladd på sin mobil. Efter att vi har lagt på ringer jag till min pappa, (mamma var inne på Sahlgrenska för operation) först då kan jag andas. Jag skriker nästan ut orden och i samma stund börjar jag gråta. Den natten kan ha varit en av de jobbigaste i hela mitt liv.  ” vad gör dem?” ”hur mår dem?” ”vad kan jag göra?”. Skolan dagen efter var ett rent helvete och efter att ha pratat med min lärare/rektor tog jag bilen vid lunch och åkte hem. Normalt brukar det ta 1 tim och 30 min från Tjörn till Borås. Men det tog mig 50min denna gången.

 

Min bästa vän i hela världen, en bit av mitt hjärta. Hela hennes värld föll ihop under henne och ändå stod hon upp. Jag ser på henne varje dag att det är en kamp. En kamp för hela familjen att ens orka ta sig upp ur sängen. En evig jävla kamp. Jag ser och förstår hennes ord. Men jag kan ändå inte förstå vad det är hon går igenom.  Det är så stort att jag inte kan få grepp om det. Jag gör mitt bästa för att finnas där för henne (och familjen).   Att hon samtidigt i tonåren, bråkar med sig själv och också med denna sorgen vid sin sida. Att sitta jämte henne och se henne gråta och säga hur mycket hon saknar honom, skär i hjärtat på mig. Jag hoppas med hela mitt hjärta att hon stannar i mitt liv och lär mig hur man är så stark, hur man kan vara det! ”jag blir inte rädd när du faller, jag blir rädd om du inte reser dig igen”. Vad gör man när en bit av ditt hjärta blöder och det inte finns några plåster i hela världen som kan fixa det?

 

Den här fina, underbara familjen som stod med armarna öppna och välkomnade mig ”hem”.  Att se dem gå igenom det här och veta att det egentligen inte finns ett skit du kan göra. Det gör ont i hela mig. På Lubbes begravning var det säkert närmare 200 personer, (helt sjukt hur många liv han har berört) som var där för att säga adjö, Till en riktig kämpe, en hjälte.  Så mycket jag skulle göra för denna familjen. Så mycket de har givit mig under dessa åren. Alla gånger vi har suttit med Lubbe och Agneta och pratat om den där festen eller bara om livet. Han visste dessutom allt. Det fanns inget som gled mellan hans fingrar. Jag tror ju fortfarande att han ser och hör allt.  

 

 Jag har också valt att inte säga till familjen att fortsätt kämpa – var starka. Det är inget fel i att säga det, absolut inte. Men jag ser på dem hur starka de är redan, varför ska jag då påminna dem om det? Det viktiga för mig är att de vet att det är helt okej. Helt jävla okej att gråta, gapa och skrika så mycket man vill.  Jag älskar er allihopa. Hela fina familjen. Ni är helt otroliga. Tack för att ni finns.

Jag valde att inte säga adjö, istället säger jag:

Vila i frid, Ljubisa Joldzic. Tills vi ses igen, min vän.  Kram Båten!

 

(p.s. Detta var min sida av det som hände. Det har varit väldigt jobbigt att skriva denna text eftersom att gråten satt i halsen hela tiden, som en klump. Det skulle vara roligt om huvudpersonen i texten skulle vilja skriva sin sida med. Men det får vi förstå om hon säger nej till. Eftersom att det till och med var väldigt jobbigt för mig.)

Har fått höra av mamma och pappa att det var många som undrade hur jag hade det under stormen sven. Inga problem alls, det var lite svårt med täckning och internet och sånt. Eftersom att vi gick mellan Danmark och Sverige vid tidpunkten så var det inte så mycket vågor, då vi var lite skyddade. Svårare var det med vinden, vi hade upp till 40m/s. Så det gick inte jobba ute direkt. Vi kom ut från Skagen vid 10 – 12 någongång under fredagen, eftersom att vi hade legat i 3-4 knop hela vägen från Malmö till Göteborg.  Vi visste att det ändå skulle bli lite stormigt på nordsjön, men skeppar’n valde att köra på ändå.

Jag kan ha haft den VÄRSTA natten i mitt liv ombord natten mellan fredag- lördag. Vi bytte nämligen kurs vid 18 – 19 tiden. Före det hade vågorna kommit snett framifrån emot oss, nu kom det direkt från sidan. Det blev en jävla rullning. 6-7 m höga vågor (på videon jag la upp på facebook är det 2-4m höga vågor) och då låg vinden bara på 10 – 12 m/s. Det var ett rent helvete. Eftersom att jag går 4 -8 vakten går jag ju och lägger mig vid 21 tiden och hoppas på att somna innan 23 i alla fall. Det gick, men att vakna var 20 minut av att nästan stå upp med kojen var inte kul alls. Som att man lägger sig i sängen och går upp på morgonen med sängen kvar på ryggen. Det var inget kul alls. Vaknade strax före halv 4 på natten en sista gång och bestämde mig för att det inte var lönt att sova vidare. Gick och hämtade en kopp svart och gick upp till bryggan.
Lagom till att min vakt var slut, så var även rullningen slut. Skönt nu kan jag äntligen sova ett par timmar ostört.

Note to self : Skriv upp TOFFLOR på önskelistan. Ett måste om man inte vill glida runt i strumpor.

Varför kan inte jag vara vara som ett vanligt barn? Gå en normal utbildning. Som typ, ekonom. Varför inte? Mamma klarar ju sig rätt bra. Nää, istället ska jag välja sjöfart och bli sjöman. Givetvis, så ovanligt som möjligt! Tack. Jag räknar ju givetvis in de långa perioderna jag är borta när jag säger ovanligt.

Just nu vet jag inte vart min framtid ligger. Ska jag börja högskolan direkt? Ska jag jobba i ett år? Åka till USA som au pair? Det som jag mest tänker på är min födelsedag nästa år. Jag menar 20år kanske man helst vill fylla hemma! Efter det kan de ju kvitta, då går livet utför ändå.

Skämt-o-sido. Jag KOMMER gå högskolan, no doubt about it.
Men jag vet inte riktigt när.
Mina tankar går kring sjöfarten givetvis, och det finns inget jag vill klaga på. Jag älskar det här livet, helt sjukt hur mycket det har växt på mig.
Jag pratade med en annan kille ombord om att man typ blir lite folkskygg när man kommer hem. Visst f*n är det så. Haha. Det är ju inte så att jag gärna går till stan med massa människor överallt, när det enda man har gjort i 4-6 veckor/månader är att kolla på samma j*vla ansikten varje dag.
Haha.

Glöm aldrig att följa dina drömmar, för om inte du gör det.. Vem ska annars göra det?

Jag är tillbaka ombord igen. Denna gången på tankfartyget Bit Okland. Japp, samma som jag var på våren 2012. Jag har varit ombord i två veckor nu. Jag gör bara en 4 veckors period denna gången. Jag måste säga det att när man fyller 18år får man göra så mycket mer än tidigare. Förra gången jag var här, var det målning som stod på schemat varje dag (dessutom gick jag dagman, så målade 8 timmar i sträck). Denna gången får jag gå vakt och får dessutom mycket större ansvar. Jag går vakt på natten 04.00 - 08.00
och på dagen/kvällen 16.00 - 20.00. Så i skrivande stund sitter jag på vakten.

Det är stjärnklart ikväll. Att få gå vakt är nog något av det bästa jag vet, sitta på bryggan, dricka kaffe och lyssna på musik. Jag önskar dock att jag kunde visa er hur det ser ut på himlen en kväll som denna. Det är magsikt. Storstan med era stjärnor - släng er i väggen. Detta slår allt. Det är helt mörkt och man ser VARENDA stjärna på himlavalvet. Men som min mamma alltid säger om man inte kan ta en bild på det man ser med ögat, kan man spara en bild i minnet och på något sätt plocka fram det senare. Jag har dessutom styrt detta stora fartyget ikväll.

Vi styr mot la pall, Frankrike. Det kommer komma en liten "storm" i våran väg så vi kanske ankrar utför Danmark och väntar ut den värsta delen. Efter Frankrike blir det (som det ser ut nu) brofjorden, men det vet man ju aldrig heller. Där ska hälften av besättningen av.

Återgår till vakten och stjärnorna.

 

sämst uppdatering 

... kvar! jajjamän!

Vi ligger för tillfället i bergen, lossade det lilla som fanns i lasten idag och imorgon lastar vi för att avgå mot England igen, eller ja vi gör ju några stopp på vägen. Så på onsdag natt så är vi på väg mot england.

Ny besättning imorgon, 5-6 som mönstrar av och samma antal som kommer ombord. Det händer inte jätte mycket hör ombord, fick kasta kastlinan (sitter fast i trossarna som ska hålla kvar båten till kaj) för första gången i mitt liv, lyckades NÄSTAN träffa en kajgubbe i huvudet, men det gick bra ändå.

 

Har även fått styra båten, det gick bra faktiskt. Fast i slutet girade "svängde" jag båten lite för mycket åt babord "vänster", kaptenen frågade "vart är du påväg nu julia?" så fick gira 10 grader styrbord "höger".

Kaptenen sa även till mig att kolla nu bakom båten så ska du få se något roligt, kollar och mycket riktigt ser det ut som att jag hade druckit lite för mycket dagen innan. "märket" efter båten ringlade sig som en orm.

Kaptenen bara skrattade. kul grej hahah

 

Imorgon mönstrar även min klasskompis av, får börja gå runt och prata för mig själv istället då... jaja, det är faktiskt bara två veckor kvar..

nu ska jag lägga mig, lights out!

 

 

Nej jag ska inte hem och jag har inte heller hemlängtan, inte på det sättet i alla fall. MEN, i torsdags var min mamma och mina kompisar och några av deras föräldrar och ....... wait for it.... wait for it..... beställde en resa till turkiet, Alanya. Herregud, jag är sååå jävla glad! Det är också därför jag längtar hem, det som jag tyvärr tror är att nu när jag har något att se fram emot så kommer tiden gå sååå mycket segare än vad den kanske skulle ha gjort. Men de säger ju att den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge...

 

Jag trivs som fisken i vattnet just nu, jag har ju bara varit här en vecka imorgon, Men ändå, visst det är väldigt tungt arbete.. men varför inte?

Tänkte slänga in några bilder på hytten också! vi höres!

 

 

Ledig för tillfället. Väldigt konstiga jobbtider ombord. Jag ska försöka komma in i det lite innan jag yttrar mig om det mer, det lär väll ta iaf 2 veckor...

Jag känner mig verkligen som en loooooser, men det är väl inte så konstigt. De jobbar ju här och kan allting utan att tänka, medans jag måste tänka på typ allt! När vi lastar trailers och så... så ska man använda kättingar med en krok på. och det är viktig att de sitter åt olika håll på själva trailern eftersom att man fäster dem i däcket. Det är också för att lasten inte ska åka överallt som man sätter det så. Nu när vi är i norge fattar jag egentligen inte varför, det är bara mellan 4 - 7 timmar mellan varje hamn. i och för sig kanske man ska ta det säkra före det osäkra... haha!

 

Det skönaste är ändå att man kan prata på svenska och inte behöver prata engelska... Det är skönt också att allting inte är såååå allvarligt här, jag menar.. fillisarna skulle gå i taket om de såg hur mycket det fanns att göra på den här båten.. samtidigt så förstår jag att de som jobbar nu inte orkar.. för det är verkligen hårt arbete med lasten. På transpulp var det ju hamnarbetare som fixade allt det där, men här är det matroserna.

 

Nu då? kaffe kanske...

tänkte lägga in bilder på hytten också, den är fin!

Kom idag till Baltic Bright. Trevlig besättning måste jag säga, väldigt snälla. Alla är svenskar ombord.

Har varit uppe sedan 5 imorse och är så jävla trött så att det är inte sant, vi ska jobba inatt, men jag vågar inte lägga mig för risken att inte komma upp igen. Dessutom är det bättre att jag ställer in mig och provar hur allt ser ut här nu. Äntligen  ro-ro elr hur man nu ska uttrycka sig. Den här praktiken kommer nog vara rolig skulle jag tro... det är inte så mycket att ta hand om båten, utan mest lasta och lossa. Min klasskarmat har varit här i 3 veckor och man ser att han har fattat det här... till skillnad från mig som inte fattar något. Det kommer det med. Han har 3 veckor kvar och jag har 5 veckor..

 

Jag fick även denna gången flyga och mönstra på. Ja, jag flög ju inte och mönstrade på samtidigt. Men jag flög från landvetter till arlanda och från arlanda till bergen. Det är första gången jag är i norge, men nu har man gjort det med! Jätte mysig stad förövrigt! Låg jätte fint till, vid en massa berg... men det var väl inte konstigt...

 

åh, jag är trött.... ucshaaaaa...

Jag ska säga er att på varje praktik LEVER man på kaffe.. så det spelar väl ingen större roll om man sover eller inte...

 

ahopp, skepp o'hoj då...

 

För ett tag sedan kom jag hem. Jag skrev ett jätte långt inlägg den dagen, men så ville inte internet/datan arbeta tillsammans med mig och sidan stängde ner sig själv.  Jag ljuger om jag säger att jag inte saknar det jätte mycket. Det här arbetet har verkligen växt på mig och jag känner att detta är något jag kan hålla på med i framtiden. Jag hade inte kunnat välja ett bättre yrke. Att få vara uppe på bryggan på natten med kaffe och hela havet framför sig..

Eller den speciella båtlukten. Jag öppnade inte min väska på 3 dagar när jag kom hem, jag visste att lukten skulle försvinna annars.

 

Vi flög hem från bryssel, tänk vad mycket jag för uppleva bara som 16 åring. Ja, det var ju min första praktik. Nu är jag i och för sig 18.

 

Jag förstår inte varför vi människor har så bråttom genom det här livet. Jag tror inte att det är många som lever i nuet. Vi lever aldrig för just bara stunden. Visst att planera morgondagen är väl viktig, men glöm inte av dagens planer. Jag satt på klipporna idag och kollade ut på solnedgången. Jag såg en båt i horisonten,  jag såg några fiskmåsar och ett par människor. Men det var ingen som såg solnedgången. Det var helt vindstilla och ändå gick folk och kollade ner i marken eller pratade i sina mobiler eller körde förbi fort med bilen. Är det de vi har blivit?

antisociala, facebook"ande" människor. Jag ska inte klandra er, jag är likadan själv. När ska vi lära oss att träffa, uppleva och ta hand om människor i våran närhet, i våran verklighet?'

Vad är det vi har så bråttom till om målet är detsamma för alla?

 

 

 

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men vet att jag måste uppdatera så att ni där hemma har något att läsa. Jag har sovit i Trixis hytt de senaste nätterna, så jäkla mysigt! 

Nu ska vi väl snart hoppa i säng, vi ligger fortfarande till ankars. Har massa blåmärken på hela kroppen för att jag är så jävla klumpig... två veckor kvar nu. Det är konstigt för när man mönstrar på tror man att den dagen aldrig kommer komma när man ska mönstra av. Men tiden lurar en och går fortare än man tror. Vilket är bra, för då vet man ju att man har kul! 

Första gången idag som de har visat mig vart färgen är ombord på båten. Det var de ända jag höll på med hela förra praktiken ... 

 

Vi har haft riktigt konstigt väder idag, först var det sol.. sedan började det hagla, sedan kom solen igen, sedan började det regna, efter det kom solen och till slut började det snöa.... herregud. Konstigt detdära ;) 

Provianten börjar dessutom ta slut ombord, och skepparen ska hem imorgon. Tydligen är den nya skepparen från Fristad? 

 

Håller på och läsa metallicas Biografi just nu, jävlar att man hade velat leva på den tiden och få vara med om när all denna metalen slogen igenom. Trash-metal, black-metal osv.. 

Visste ni tex att det sägs att Mustaine skapade Megadeth för att hämnas Metallica och bli bättre än dem? Och att han fortfarande (än idag!) är sur på metallica för att dem kickade honom på ett sådant sätt som de gjorde. Vilka typer... Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men jag kan inte tröttna på någon av deras låtar. Hur mycket jag än lyssnar på dem så kan jag inte lyssna "sönder" låten som jag gör med ALLA låtar annars... 
hahhaha! jätte löjligt .. 

jag har inget mer att skriva, kanske ska vara en stund på bryggan imorgon och vara med 2:e styrman och koll vad det är han gör när vi ligger till ankars.. annars händer det inte mycket. Därför vet jag inte nästa gång jag skriver igen, ..  jag tycker att det är kul att så många har hört av sig och frågat när f'*n jag ska skriva igen!  :) 

 

Nu ska jag in till Trixi igen! godnatt på er! skepp o'hoy!