Har varit ledig idag så har fått lite tid till att tänka för mej själv. Har haft mardrömar 2 nätter i rad nu.
I Fredags drömde jag att min mormor hade dött. Det var fruktansvärt jobbigt, för hon och morfar har betytt VÄKDIGT mycket för mej. Att tänka att dom överhuvudtaget inte kommer finnas en dag är jätte jätte jobbigt. Likadant med farmor och farfar. Jaja, ens föräldrar är nog värst ändå.. att tänka på det... drf ska jag inte ens ta upp det. usch..
Även inatt drömde jag att jag hade dött. Paniken och ångesten som jag hade. Jag dog så plötsligt i drömmen att jag inte hann säga till någon hur mycket dom betydde för mig. Jag försökte göra det från himlen och fördökte ringa och skicka sms. Men ingenting kom fram. Jag (och många andra) måste bli bättre på att inte ta alla förgivet. Som jag skrev till en av mina bästa vänner. Visst vi kanske har 60 år kvar att leva, men samtidigt är det inte förutbestämt att vi ska leva tills vi är 80. Vi kanske lever kortare..

Hon sa också en klok grej att när man träffas varje dag så blir det nog tillslut så att man tar varandra lite förgivet. Det blir som ett slags uppvaknande nu när jag är borta på havet. För då får man verkligen tänka till på hur mycket ens vänner betyder och hur mycket man saknar dom. Och givetvis familjen.. det ska vi inte prata om. Att få låtsas bråka med sin pappa, att få reta sin lillebror och att få prata med mamma. Herregud..
Jag saknar alla, familj och vänner. Speciellt nu då..  det är inte det lättaste att drömma sånna här drömmar. att vakna av att det rinner tårar med..

Jag tycker att det är jobbigt att prata om döden. Det kommer lixom så nära inpå... Samtidigt är jag inte rädd för att dö, men... jag är rädd för att det ska göra ont, och att jag kanske inte hinner göra allt det jag vill göra.
Måste bli bätter på att ta hand om andra i min närhet... usch...


Vill hem rätt mycket! kram på er och ta hand om er!!