För ett tag sedan kom jag hem. Jag skrev ett jätte långt inlägg den dagen, men så ville inte internet/datan arbeta tillsammans med mig och sidan stängde ner sig själv.  Jag ljuger om jag säger att jag inte saknar det jätte mycket. Det här arbetet har verkligen växt på mig och jag känner att detta är något jag kan hålla på med i framtiden. Jag hade inte kunnat välja ett bättre yrke. Att få vara uppe på bryggan på natten med kaffe och hela havet framför sig..

Eller den speciella båtlukten. Jag öppnade inte min väska på 3 dagar när jag kom hem, jag visste att lukten skulle försvinna annars.

 

Vi flög hem från bryssel, tänk vad mycket jag för uppleva bara som 16 åring. Ja, det var ju min första praktik. Nu är jag i och för sig 18.

 

Jag förstår inte varför vi människor har så bråttom genom det här livet. Jag tror inte att det är många som lever i nuet. Vi lever aldrig för just bara stunden. Visst att planera morgondagen är väl viktig, men glöm inte av dagens planer. Jag satt på klipporna idag och kollade ut på solnedgången. Jag såg en båt i horisonten,  jag såg några fiskmåsar och ett par människor. Men det var ingen som såg solnedgången. Det var helt vindstilla och ändå gick folk och kollade ner i marken eller pratade i sina mobiler eller körde förbi fort med bilen. Är det de vi har blivit?

antisociala, facebook"ande" människor. Jag ska inte klandra er, jag är likadan själv. När ska vi lära oss att träffa, uppleva och ta hand om människor i våran närhet, i våran verklighet?'

Vad är det vi har så bråttom till om målet är detsamma för alla?