Jag ska berätta om min bästa vän. Hon är 18år, född i Borås. Hon kommer från Kristineberg, men bor på Hedvigsborg. Därför ser jag henne som en Hedvigsborgare, men hon ser nog sig själv som en Kristinebergare. Hon är livlig, galen och vild. Men kan också vara seriös. Hon är målmedveten, kreativ och en väldigt bra lyssnare. Hon är förstående och rättvis. Hon tänker först på andra och sedan på sig själv.  Hon är stark som attan, då menar jag inte fysiskt utan psykiskt. Hon är också en väldigt karismatisk person. Jag lovar dig att efter att du har träffat henne, så kommer du inte gå därifrån med något negativt att säga. Hon har bruna ögon som lixom förtrollar en. Fantastik kropp. Älskar POLITIK, diskussioner och djupa samtal. Tänk på att vad du än gör, bråka INTE med denna tjejen. Hon kan ta mycket och dessutom kan hon vara din värsta fiende. Men glöm inte att hon har ett stort hjärta och betyder du mycket för henne kommer hon aldrig vara din fiende. Bara vilja dig väl.  Ibland kan jag stanna upp och bara titta på henne, då frågar hon vad det är. ”Jag tycker bara att det känns så otroligt att du är min bästa vän, att du vet allt om mig”.  Jag är så stolt över dig, min vän.

Hon växte upp på Kristineberg och gick på Kristinebergsskolan.  Därefter började hon som tonåring på Daltorpskolan. Hon flyttade från en fin lägenhet med sin familj till ett stort fint hus på Hedvigsborg. Jag har vetat vem hon har varit tidigare, men vi träffades och började umgås på riktigt i slutet av 9an, våren 2011. Vi har gjort helt galna grejer tillsammans. Vi har fixat överraskningsfester, åkt utomlands, druckit, pussats, krockat med en bil.  Hon och hennes familj är helt fantastiska. De bjöd in mig till sitt hem, inte som en gäst utan som en familjemedlem.  Första gången jag var hemma hos familjen Joldzic minns jag att jag knackade på deras dörr, nu går jag bara rätt in. ”hej , jag är hemma” –stuket.

Men så, hösten 2013. Hände det ofattbara. Hennes värld stannade upp, hennes älskade pappa hade gått bort.  Klockan är 23.48 den 2 oktober får jag ett sms (vi, eftersom att vi är 5 tjejer som har en gruppchatt).  ”min pappa gick bort inatt” orden rullade runt i huvudet och jag tänkte först ”det här är ett skämt”. Jag ringde upp henne och kunde inte andas det enda jag sa var hennes namn. Flera gånger. Hon var tvungen att lägga på eftersom att hon fortfarande var på sjukhuset och hon hade inte ladd på sin mobil. Efter att vi har lagt på ringer jag till min pappa, (mamma var inne på Sahlgrenska för operation) först då kan jag andas. Jag skriker nästan ut orden och i samma stund börjar jag gråta. Den natten kan ha varit en av de jobbigaste i hela mitt liv.  ” vad gör dem?” ”hur mår dem?” ”vad kan jag göra?”. Skolan dagen efter var ett rent helvete och efter att ha pratat med min lärare/rektor tog jag bilen vid lunch och åkte hem. Normalt brukar det ta 1 tim och 30 min från Tjörn till Borås. Men det tog mig 50min denna gången.

Min bästa vän i hela världen, en bit av mitt hjärta. Hela hennes värld föll ihop under henne och ändå stod hon upp. Jag ser på henne varje dag att det är en kamp. En kamp för hela familjen att ens orka ta sig upp ur sängen. En evig jävla kamp. Jag ser och förstår hennes ord. Men jag kan ändå inte förstå vad det är hon går igenom.  Det är så stort att jag inte kan få grepp om det. Jag gör mitt bästa för att finnas där för henne (och familjen).   Att hon samtidigt i tonåren, bråkar med sig själv och också med denna sorgen vid sin sida. Att sitta jämte henne och se henne gråta och säga hur mycket hon saknar honom, skär i hjärtat på mig. Jag hoppas med hela mitt hjärta att hon stannar i mitt liv och lär mig hur man är så stark, hur man kan vara det! ”jag blir inte rädd när du faller, jag blir rädd om du inte reser dig igen”. Vad gör man när en bit av ditt hjärta blöder och det inte finns några plåster i hela världen som kan fixa det?

Den här fina, underbara familjen som stod med armarna öppna och välkomnade mig ”hem”.  Att se dem gå igenom det här och veta att det egentligen inte finns ett skit du kan göra. Det gör ont i hela mig. På Lubbes begravning var det säkert närmare 200 personer, (helt sjukt hur många liv han har berört) som var där för att säga adjö, Till en riktig kämpe, en hjälte.  Så mycket jag skulle göra för denna familjen. Så mycket de har givit mig under dessa åren. Alla gånger vi har suttit med Lubbe och Agneta och pratat om den där festen eller bara om livet. Han visste dessutom allt. Det fanns inget som gled mellan hans fingrar. Jag tror ju fortfarande att han ser och hör allt.  

 Jag har också valt att inte säga till familjen att fortsätt kämpa – var starka. Det är inget fel i att säga det, absolut inte. Men jag ser på dem hur starka de är redan, varför ska jag då påminna dem om det? Det viktiga för mig är att de vet att det är helt okej. Helt jävla okej att gråta, gapa och skrika så mycket man vill.  Jag älskar er allihopa. Hela fina familjen. Ni är helt otroliga. Tack för att ni finns.

Jag valde att inte säga adjö, istället säger jag:

Vila i frid, Ljubisa Joldzic. Tills vi ses igen, min vän.  Kram Båten!

(p.s. Detta var min sida av det som hände. Det har varit väldigt jobbigt att skriva denna text eftersom att gråten satt i halsen hela tiden, som en klump. Det skulle vara roligt om huvudpersonen i texten skulle vilja skriva sin sida med. Men det får vi förstå om hon säger nej till. Eftersom att det till och med var väldigt jobbigt för mig.)