Varför kan inte jag vara vara som ett vanligt barn? Gå en normal utbildning. Som typ, ekonom. Varför inte? Mamma klarar ju sig rätt bra. Nää, istället ska jag välja sjöfart och bli sjöman. Givetvis, så ovanligt som möjligt! Tack. Jag räknar ju givetvis in de långa perioderna jag är borta när jag säger ovanligt.

Just nu vet jag inte vart min framtid ligger. Ska jag börja högskolan direkt? Ska jag jobba i ett år? Åka till USA som au pair? Det som jag mest tänker på är min födelsedag nästa år. Jag menar 20år kanske man helst vill fylla hemma! Efter det kan de ju kvitta, då går livet utför ändå.

Skämt-o-sido. Jag KOMMER gå högskolan, no doubt about it.
Men jag vet inte riktigt när.
Mina tankar går kring sjöfarten givetvis, och det finns inget jag vill klaga på. Jag älskar det här livet, helt sjukt hur mycket det har växt på mig.
Jag pratade med en annan kille ombord om att man typ blir lite folkskygg när man kommer hem. Visst f*n är det så. Haha. Det är ju inte så att jag gärna går till stan med massa människor överallt, när det enda man har gjort i 4-6 veckor/månader är att kolla på samma j*vla ansikten varje dag.
Haha.

Glöm aldrig att följa dina drömmar, för om inte du gör det.. Vem ska annars göra det?